Från ett STORT ÖRGRYTE till ett litet i STORA GÖTEBORG

I slutet av medeltiden kontrollerade Danmark och Norge hela svenska västkusten. Göta älv var den enda vägen västerut för svenskarna. Handeln med väst skötte svenskarna från Lödöse, fem mil upp i älven. Men då danskarna kontrollerade själva älvmynningen tog de tull av svenska skepp som passerade.  

1400-talet

Svenskarna försökte få kontroll över älvmynningen genom att 1473 anlägga en ny stad i Örgryte socken – där Säveån rinner ut i älven. Först fick den heta Götaholm men på handelsmännens begäran bytte man snart namn till Nya Lödöse eller Nylöse, som i dag motsvaras av Gamlestaden i Göteborg (den gamla staden).

Örgryte socken omfattade då hela området på fastlandssidan av älvmynningen, från Säveån i norr till gamla Älvsborgs fästning i söder vid nuvarande Klippan och vidare med gräns mot Frölunda, Fässberg och Mölndal socknar i Askims härad. (Den gamla Älvsborgs fästning som låg vid Klippan hade sedan 1300-talet varit en viktig utpost för att kontrollera utloppet av Göta älv och Sveriges handel med västerhavet.)

Områdena utefter älven benämndes då Gullbergs och Eklanda ängar. Lödöse fick dessa av Gustav Vasa men de återtogs av hans söner och tilldelades åter det nuvarande Göteborg när det grundades av Gustav den II Adolf.

1500-talet

1507 brändes Nya Lödöse ned av danskarna. 1526 besökte Gustav Vasa staden och utfärdade ett privilegiebrev där han betonade vikten av att befästa staden med ”gravar och tornvall”. Samtidigt upphävde han Gamla Lödöses stadsprivilegier för att stärka stadens position. I början av 1540-talet ville Gustav Vasa flytta staden till Älvsborgs fästning men invånarna ville inte flytta, framförallt på grund av en rädsla för anfall. 1547 anlade dock kungen en ny stad som planerat, den fick heta Älvsborgs stad och invånarna tvingades flytta från Nya Lödöse. Deras farhågor besannades dock och redan 1563 under det Nordiska 7-årskriget brändes den nya staden ner av danskarna och Lödöseborna fick flytta tillbaka till Nya Lödöse.

1600-talet

1603 anlade Hertig Karl (sedermera Karl den 9:e) ytterligare en ny stad med namnet Göteborg vid Färjenäs på Hisingen mittemot gamla fästningen. Syftet med den staden var att skapa en enklav som boplats för utländska handelsmän, företrädesvis holländare med kapital, något som det krigande Sverige var i stort behov av. Inte heller denna stad blev så gammal utan brändes ned fullständigt av danskarna under Kalmarkriget 1611 samtidigt som de återerövrade (gamla)Älvsborgs fästning. Danskarna fortsatte även till Nya Lödöse som man också brände ner helt.

Svenskarna fick denna gången betala en miljon riksdaler för att återfå (gamla) Älvsborgs fästning i samband med freden i Knäred 1613.

Man litade inte längre på att Nya Lödöse kunde bygga försvarsmurar och lät inte stadsborna flytta tillbaka. Gustav den II Adolf  bestämde istället att bygga upp Göteborg igen med en ny placering vid Otterhällen och med en bättre befästning. Den nya staden fick sina privilegier 4 juni 1621 och invånarna från de båda nedbrända städerna skapade då en helt ny stad runt en vik som kom att bli stora Hamnbassängen i nuvarande Göteborg. Befästningarna blev denna gången monumentala.

Man ägnade i stort sett hela 1600-talet åt att få ett starkare skydd av den nya staden på grund av de ständiga krigshoten. Bland annat flyttade man befästningen Gamla Älvsborg ut till en ö mitt i älven där den står än idag som Nya Älvsborgs fästning. Skansarna Lejonet och Kronan byggdes norr och söder om staden för att ge skydd från land samtidigt som man stärkte stadens befästning, vallarna gjordes 7 meter höga och vallgraven över två meter djup.

1700-talet

Nu när staden var väl befäst stängdes stadsportarna under nätterna. Under hela 1700-talet kunde affärerna utvecklas och blomstra i den stora handelsstad som Göteborg kom att bli. Markerna i Eklanda by kom att kallas Haga och Masthugget och våtmarkerna i älven vid Gullbergs ängar fylldes ut och blev Hultmans holme. Det uppstod nya bosättningar och oreglerad bebyggelse i anslutning till skeppshamnarna och skeppsbygge som då låg utanför staden. Andra utmarker i Örgryte socken blev populära lantställen för rika borgare. Landerier arrenderades ut, mestadels till styresmän i staden, förmögna fabrikörer och handelsmän från den lönsamma handeln. De rika herrarna byggde stora herrgårdsbyggnader på landerierna och många av dem står kvar än idag. Välkända namn på gamla landerier i södra Göteborg var Liseberg (vars huvudbyggnad fortfarande finns kvar i nöjesparken), Burås, Katrinelund, Johanneberg, Änggården och Lorensberg. Runt Örgryte gamla kyrka låg också herrgårdar och större gårdar som Bö, Kärralund, Stora Gårda, Stora och Lilla Torp, Skår, Jakobsdal, Underås och Överås.

1800-talet

På 1800-talet avtog kinahandeln och industrialismen kom istället. Mer folk behövdes i Göteborg och staden började planera för en expansion utanför vallarna som också revs. Nya stadsplaner gjordes upp, staden sade upp landerierna och började ta över mer mark från Örgryte socken. 1868 började man bygga Vasastaden på Östra Hagaheden som redan tillhörde staden, sedan togs Majorna och Kungsladugård över från Örgryte, detta följdes de kommande åren av Krokslätt och Landala.

1900-talet

På 1900-talet fortsatte man med Änggården och till sist 1922 inkorporerades återstoden av Örgryte  i Göteborgs stad och en omfattande villabebyggelse växte fram. Det vi idag kallar Örgryte representerar bara en liten del av den förr så omfattande socknen Örgryte. Den gamla Örgryte kyrkan står dock kvar i centrum, en stenkyrka som byggdes på 1200-talet på en plats där man hittat rester av en ännu äldre träkyrka.

Från 1850 till 1950 ökade invånarantalet i Göteborg från 25 000 till 350 000. 2010 slogs Örgryte samman med Härlanda och blev en av stadens största stadsdelar med drygt 10% av Göteborgs invånare.

TEXT: Martin Särnberger

Se hela Carta Marina från 1539 över Norden