På Odinslund samlades medlemmarna i Örgryte Kommunalförening den 24 november 1977 för att högtidlighålla föreningens 50-åriga tillvaro. Tio år senare (9½) skall man den 24 april 1987 ånyo samlas på Odinslund, och inför detta jubileum kan man se tillbaka i föreningens protokoll och plocka ut ett och annat, som tilldragit sig.
Man hör ofta, att en förening ”håller till” i en viss lokal med sina samman-komster, och så har väl även varit fallet med Örgryte Kommunalförening, som haft förmånen att få utnyttja församlingshemmet ”Skogshyddan” och ”Sankt Sigfridssalen” i pastorsexpeditionen för de flesta sammankomsterna och informationsmötena.
De senaste tio åren kan man emellertid förmärka en stark decentralisering av sammanträdesplatserna, till exempel:
- Nya ridhuset med uppvisning av vad ryttarna (eller kanske hästarna) kan.
- Frölunda Kulturhus med allt vad där finns för intresserade.
- Teaterhistoriska Museet med presentation och minirevy.
- Scenskolan på Stora Torp med bejublad föreställning av duktiga elever.
- Skårs kyrka med oförglömmelig demonstration av konstnären Joël Mila av hans vackra fönster.
- Delsjö Golfklubb med intressant föredrag av jägmästare Tore Svensson om hur golfbanan kom till.
- Hotell Gothia den nya blickpunkten för nästan alla örgrytebor.
- Göteborgs Universitets imponerande anläggning på utställningsområdet.
- De nya spårvagnsstallarnapå Gårda och flera intressanta platser.
Föreningens sammanträden har varit mycket välbesökta. Omkring 100 deltagare var det på teaterhistoriska Museet, Scenskolan och Skårs kyrka. Den verkliga tillströmningen kom då sammanträdet förlades till Hotell Gothia, då drygt 160 medlemmar deltog. Allteftersom anmälningarna strömmade in fick styrelsen beställa större och större sal, och det var knappt att kongresscentrums största ”Sahlgrens sal”, räckte till. Det gjorde väl kanske inte heller Hotell Gothias resurser att visa anläggningen.
Detta var något om den yttre ramen för föreningens verksamhet. När det gäller så att säga själva konstverket kan konstateras, att på uppdrag av medlemmarna och på eget initiativ har styrelsen kommunicerat med stadens och statens myndigheter för att ge örgryteborna en god miljö.
Trafiktekniskt har Sankt Sigfridsgatan varit på tapeten så gott som varje år, vilket inte är något nyhet, det började 1951! Så har Kanoldsrampen, övergånsbro över Örgrytevägen, övergångställen på Sankt Sigfridsplan, hastighetsbegränsningar, farthinder och mycket annat diskuterats och begärts hos gatukontoret med växlande framgång.
Antalet ärenden som styrelsen berett till föreningens sammanträden har under 10-årsperioden i medeltal legat på 7 stycken till vardera vår- och höstmötet. Mest är det trafikfrågor som förekommit men även renhållningsverket figurerar med tömning av sopsäckar, placering av tomglassamlare, gaturenhållning, m.m., och så finns många byggnadsfrågor med i bilden, byggande av kontorshus, garagebyggnader, kontorisering, etc… postverkets indragning av anstalter och mycket annat.
Som en röd tråd genom protokollen de senaste åren har Sankt Sigfridsgatan 1 vandrat. Det har varit bebyggelsefrågor, vatten- och avloppsfrågor, busshållplatsplacering, gatunamnsändring till ”Raoul Wallenbergsgatan” mm., och skall vi kanske säga, att det hela kulminerade en vacker dag i juni 1986, då föreningen med pomp och ståt och tal och tut i trumpet kunde hissa den svenska flaggan på sina tre flaggstänger på Sankt Sigfrids Plan.
Föreningen har ju också fått sin fina fana ur prinsessan Lilians hand, och i tre år har en liten men trogen skara örgrytebor (ca 8-10 personer) marscherat från Gustaf Adolfs Torg till Götaplatsen den 6 juni. Måtte många av medlemmarna ta ’ sig samman och utöka denna skara högst väsentligt.
Vad som före flaggstängerna mest har synts utåt av föreningen har väl varit julgranen, som är – vågar man väl säga- ett synnerligen populärt inslag i Örgrytes stadsdelsbild.
Lås oss hoppas, att Örgryte Kommunalförening skall kunna bedriva sin verksamhet många tioårsperioder framåt, även om kommundelsrådens skugga i vissa väderstreck just nu fördunklar horisonten.
Göteborg den 24 april 1987
Jan Hellekant